Så har en liten delegation från IBBY, förstärkt med Karin Salmson från Olika Förlag, besökt våra vänner och samarbetspartners i Belgrad. Det blev några hektiska, arbetsamma men också väldigt konstruktiva dagar. Och vi skrattade mycket. Vad behöver man mer?
Först några ord om själva projektet. I våras blev vi kontaktade av en grupp i Serbien som heter OPA (Organization for Promoting Activism). De hade märkt att det skett en backlash gällande kvinnliga huvudpersoner i serbiska böcker. Kvinnor/tjejer beskrivs oftast som passiva och prinsessiga medan männen/killarna är aktiva och muskulösa. Med en växande nationalism, och säkert påverkat av turbulensen efter inbördeskriget, har en tillbakagång till en mer traditionell syn på könsroller skett. Man skulle kunna kalla det ett nygammalt machoideal.
OPA ville försöka göra något åt detta och sökte en samarbetspartner i Sverige, som de såg som ett föregångsland på området. Vi i IBBY nappade och några ur styrelsen bildade en ansvarsgrupp.
Pengar söktes från Svenska institutet för att göra en förstudie, och det var den förstudien som ledde till ett utbyte av studiebesök.
I början av september kom en delegation från Serbien till Stockholm. Det var lite nervöst. Fram till det ögonblick då vi mötte dem på Stockholms central hade vi bara haft kontakt via mejl. Nu hade vi satt ihop ett digert program med studiebesök, bland annat på Svenska barnboksinstitutet, TioTretton på Kulturhuset och Hjulstaskolan. Dessutom fick de möta Katarina Dorbell från Barnens bibliotek och panelsamtal med både förläggare och författare ordnades.
På all övrig tid (nästan) diskuterades det kommande projektet. Arbetsnamnet var Projekat Junakinje, som betyder ungefär Projekt Hjältinna. Ganska snabbt beslutade vi oss för att en möjlig väg var att låta ungdomar i Sverige och Serbien läsa samma böcker, för att sedan på något sätt ha ett utbyte kring detta. Kanske kunde vi öppna för en dialog kring könsroller med grund i gemensamma läsupplevelser.
I slutet av oktober var det dags för nästa steg i förstudien. Jag (Mats Wänblad), Ingrid Källström och Birgitta Alm från IBBY Sverige åkte ned till Belgrad för att fortsätta arbetet. Nina Suatan och Pia Cronholm från ansvarsgruppen kunde inte, istället följde som nämnts Karin Salmson från Olika förlag med.
Om vårt program i Stockholm varit innehållsrikt ville serberna inte vara sämre. Vi besökte bland annat ett barnbibliotek och fick höra om alla deras läsfrämjande projekt. Imponerande med tanke på att de var två anställda och hade öppet tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan.
Vi tillbringade också en eftermiddag på Belgrads bokmässa. Där hade OPA ordnat två seminarier speciellt för oss. Ett med författare (och en genusforskare) och ett med förläggare. Det gav oss en unik inblick i den serbiska barnboksvärlden.
De institutioner vi har i Sverige, som Barnboksinstitutet, Internationella biblioteket och så vidare lyser med sin frånvaro i Serbien. Allt som sker, i princip, sker i form av privata initiativ. Och de är många. Under några intensiva timmar presenterade inte mindre än åtta sådana privata organisationer sina projekt för oss, varpå vi gemensamt diskuterade strategier och idéer som vi kan ha nytta av i vårt eget arbete.
Under det avslutande mötet kom vi mycket närmare en tydlig plan för projektet. Vi bestämde oss för att arbeta med två grupper med tonåringar i varje land. De ska läsa tre böcker, en svensk som också finns översatt till serbiska, en serbisk som finns på svenska och en bok från ett tredje land. Inriktningen är något breddad och ska nu gälla normer i ett vidare perspektiv. Allt det som vi ser som så självklart i familjen, skolan, samhället att vi inte ens märker att det handlar om normer. Det är de dolda tanke- och känslovärldarna vi vill lyfta fram med hjälp av böcker och sedan ge ungdomar från två olika normsystem en möjlighet att diskutera med varandra. En övning i att med kritiskt tänkande som verktyg gräva sig under ytan, skulle man kunna säga.
Nöjda med detta avslutade vi besöket i Belgrad med middag på Författarklubben (som egentligen heter något helt annat, men restaurangen kallas så för att den alltid varit något av en fristad för samhällskritisk debatt bland intellektuella).
Nu vidtar utvärderingar av förstudien, fortsatt planerande på varsitt håll och sedan ansöker vi om pengar till det stora projektet. Att det här kan bli riktigt bra, är alla överens om. Nu ska det bara göras också.
Lämna ett svar