Det brinner bilar i Husby. Och i Rinkeby och även i andra områden i vårt land, där frustration och maktlöshet råder. Och ryktet sprids över världen om hur även det till ytan så flegmatiska och välmående Sverige kan drabbas av kaotiska uppror. Dock är bilden något mer sammansatt än så. Något som en del utländska journalister vittnat om, när de anlänt till oroshärdarna. De har förbluffats över det oväntade lugn och det alldeles vanliga vardagsliv, som dominerat områdena.
När jag läser medias rapporter från en del av Stockholms förorter kan jag inte låta bli att återigen ta fram den bok, som Gunilla Lundgren sammanställt tillsammans med alla elever i Kvarnbyskolan i Rinkeby och som kom ut i våras. Boken heter Rinkeby 163, världens by och inleds med följande dikt
Rinkeby 163
Rinkeby i våra hjärtan
med ett kungligt torg i centrum
där du kan festa på Rinkebygrillen.
Rinkeby är bäst, men också värst,
med boxningsklubb, fotboll och Michels butik.
Med kartellen och bråk,
rån, brottslingar och galenskap.
Med arbetslösa ungdomar.
Med vår skola, bäst av skolor!
Med våra kompisar,
våra hem och familjer.
Här bor vi
i kärlek, bråk och respekt.
Rinkeby 163
Så skriver en grupp elvaåringar när de ska beskriva sitt Rinkeby. 163 är början på deras postnummer. Boken består av bilder, foton, korta berättelser och dikter. Allt tematiskt samlat under rubriker som Torget; Skolan; Skolgården; Min skolväg; Mitt hem; Jag; Min Familj. Alla barn på skolan, trehundra elever i åldern sju till tolv år, har medverkat. Alla barnens alster genomsyras av trygg vardaglighet och självklar tillhörighet. De iakttar sin omgivning, beskriver sina upplevelser stillsamt och konkret. Som t ex denna dikt av en elev i klass 1B ”Rinkeby torget är vackert/ som en stjärna./ Fåglarna är glada/som solstrålar.” Eller en elev i åk 4, som berättar om Sitt hem: ”Mitt hus är grönt. Jag trivs bra i mitt hus för min ena vän Nora bor i 2:an och min andra vän Zeynep bor i 4:an. Mitt hus har sju våningar. Mina grannar är jättesnälla. Det bor väldigt många turkiska familjer i mitt hus, men inte bara turkiska utan också somaliska, grekiska, romska och många andra. Jag bor i Svenska Bostäder. Nu har jag berättat om mitt hus.”
Det är inte min mening att på något sätt bagatellisera det som skett, eller idyllisera förorten, men det som barnen i Rinkeby berättar om är också en del av verkligheten.
Gunilla Lundgren har under 40 år skrivit många uppmärksammade böcker tillsammans med barn och unga i Rinkeby. Den första boken, ”Maritza, en zigenarflicka” skrev hon tillsammans med tre flickor från just Kvarnbyskolan.
Förutom dessa berättelser från Rinkeby har Gunilla under många år hjälpt elever från Rinkebyskolan att sammanställa helt unika häften om nobelpristagarnas liv och leverne och barnenes egna upplevelser av att bo i Rinkeby. Nobelpristagarna har därefter bjudits in till Rinkeby, där eleverna i ord och bild visat vad de åstadkommit. Många har upplevt besöket där, som det mest fantastiska de varit med om under sin Stockholmsvistelse.
En sammanställning av de tjugo årens arbete kan man läsa om i boken ”Nobel i Rinkeby. Om att upptäcka världen, språket och sig själv” av Gunilla Lundgren och Lotta Silverhielm.
Birgitta Alm
Lämna ett svar