Ylva höll ett fint tacktal när hon fick priset, med inslag av radio. Så här lät det:
Först av allt, ett jättejättestort tack för det fina priset. Ni kan inte föreställa er hur lycklig jag är. Tack juryn, tack Författarförbundets barn- och ungdomslitteratursektion BULT som nominerade Barnens Romanpris och mig till detta fina pris. Vilken enormt hedrande motivering! Tack, tack! Åh vad roligt att så många är här!
Jag ska mitt i all prisyra försöka berätta lite hur vi jobbar och spela upp några bitar ur några program.
Men först av allt vill jag säga Tack! till Kerstin M Lundberg som var med de första åren och lade grunden till programmen. Där sitter du Kerstin! Kerstin M startade för mer än 20 år sen Sveriges Radios Romanpris, vuxenpriset som vi kallar det nu för tiden. Så vi hade många erfarenheter att bygga på. Vi tyckte att Sveriges Radio också borde ha ett barnbokspris, eftersom det fanns ett lyrikpris, ett novellpris och ett romanpris för vuxna. Så då blev det så… Jag vill också tacka Barbro Costa Pinto som hjälper oss med budget, resor och uppmuntran. Tack för att du finns! Tack också för allt stöd, Vera min dotter och min kära granne Gunilla Lundgren. Ni är allihop här för att fira med mig. Det är så roligt.
Tack Sveriges Radio för att vi fick starta den här programserien. Tack UR som kom på tåget efter ett par år. Nu är det Tove Jonstoij, en tidigare Gulliverpristagare, som är chef för barnredaktionen på UR. Ska bli så kul att samarbeta med Tove. Jag vill också passa på att tacka tidigare medarbetarna, Susan Myrdal och Helene Almqvist på UR. På P1 hör Barnens Romanpris till Kulturredaktionen. Jag är väldigt förtjust i den här konstellationen: Kulturredaktionen på radion, och barnredaktionen på UR och inte att förglömma Sveriges Radios Barnwebben på nätet. Eftersom barn och vuxna har så mycket gemensamt. Vi är inte två olika slags människor.
Kerstin M och jag började redan 2008 att planera Barnens Romanpris. Hur skulle vi göra? Vad skulle priset heta? Lilla Romanpriset var på förslag, men det tyckte inte vi, allt som är för barn ska kallas Lilla, varför det? Så då kom du Kerstin på att Barnens Romanpris skulle det heta! Hur skulle vi få tag på barn till barnjuryn? Ganska tidigt kom vi fram till att vi skulle samarbeta med skolor och varje år utse en Årets Bokskola. Vi kom igång och sände de första programmen sommaren 2010. På våren samma år åkte vi till Norrköping och spelade in, sen har det blivit Linköping, Malmö, Gävle och Karlstad. I höst blir det Uppsala. Vi tänkte också att skillnaden mellan skolan och radioprogrammen skulle vara så stor som möjligt så därför bokade vi en riktig studio i Sveriges Radios lokaler. Varje jurymedlem fick var sin mikrofon och den dämpade atmosfären i studion främjade koncentrationen och boksamtalen.
Lärarna på Årets Bokskola hjälpte oss att hitta barnjuryn. Först hittade vi alltså en skola med ett gediget litteraturarbete, sen bad vi lärarna på den skolan som jobbade med t ex bokcirklar att hjälpa oss att hitta barnjuryn. Barnen ska tycka om att läsa men behöver inte vara bäst i klassen som jag brukar säga till lärarna. Vore det inte kul att välja någon eller några som aldrig får representera skolan men som gillar att läsa och prata. Vi vill också ha med barn som är eftertänksamma och tar lite tid på sig i juryn. Vi bandar ju programmen så barnen har rätt att tänka innan de svarar. Det är jätteviktigt! Det får inte bli förhör, då tappar man all lust att berätta.
Så här lät det i början av alla programmen förra året 2014 när vi spelade in i Gävle.
Rambodalsskolan som var den första skolan vi samarbetade med. Där läste lärarna boken: Böcker in oss och omkring oss av Aidan Chambers. Aidan Chambers är en engelsk ungdomsförfattare och lästeoretiker. Han diskuterar både böckerna omkring oss och böckerna inom oss: Vad behövs för att göra människor till läsare? Vilka hinder finns på vägen? Vad kan vuxna göra för att undanröja de och få fler barn att upptäcka hur bokstäverna i en bok kan bli magi inne i huvudet? – Jag skriver ungdomsböcker för vuxna och vuxenböcker för ungdomar, säger han i en intervju i Dagens Nyheter. Det är lite det vi försöker göra med Barnens Romanpris, alltså barnprogram för vuxna och vuxenprogram för barn i samma program. Hänger ni med? Inte alla tycker att det är möjligt. Men jag säger som Dario Fo: – Ni svenskar är inte riktigt kloka som delar upp publiken i barn och vuxna hela tiden. Konsten är till för alla! Barn behöver stöd och hjälp av vuxna för att hitta bra böcker. Vuxna behöver inspiration; hur pratar man läsupplevelser med barn? Och tips på bra barnböcker. Och vad är då inte bättre än att fem barn läser fem böcker, diskuterar de och utser en vinnare. Nu ska ni få höra när juryn ringer upp vinnaren 2013.
Vinnarsamtalet 2013
Som ni hör är prissumman som den vinnande författaren får 50.000 kr och det är vi väldigt nöjda med. Det var en av grundbultarna när vi startade programmet att Barnens Romanpris skulle ha lika hög prissumma som vuxenpriset, i början var det 30.000 kr men höjdes till 50.000 kr när vuxenprisets höjdes.
Att arbeta som programledare för Barnens Romanpris har varit bland det roligaste jag varit med om på Sveriges Radio. Det är svårt att beskriva varför, men jag tror det har att göra med att vi, barnjuryn och jag, har en gemensam upplevelse, vi har läst fem böcker, samma böcker, och vi får prata om de här böckerna tillsammans, länge länge för vi spelar in minst 45 minuter per bok. Det är det som är så roligt och spännande. Annars när jag gör program ska jag ju intervjua och få svar på frågor. Här är det ett samtal som jag ska leda och ibland kan jag säga vad jag själv tycker också. Vad har barnen läst in i de olika böckerna, vad ser de, hur upplever de läsningen? Till saken hör att vi skriver kontrakt med alla barnen i juryn. De får inte prata med någon annan i juryn om vad de tycker om böckerna de läser. Allt ska de hålla för sig själva tills vi ses och ska prata i studion. Detta för att inte bli påverkade av varandra och så att de kan argumentera för sin första upplevelse och sen kanske bli påverkade i samtalet i studion.
Nu ett klipp från 2011 när Mårten Melins bok Som trolleri var med och tävlade. Det handlar om en flicka som blir kär i ett troll och vi spelar in programmen i Linköping. Här pratar vi om bokomslaget.
Som trolleri
Precis, jag är inte tolv år. Här blir det roligt tycker jag när juryn blir så fri och engagerad. Det är det som är så kul, det händer nästan varje gång vi spelar in att det blir något som engagerar speciellt mycket. Så var det också i Norrköping första året när juryn skulle rösta och det blev en väldigt spännande situation. Pojkarna hade fastnat för en bok som de älskade och flickorna var mer förtjusta i en annan bok. Kerstin och jag ville verkligen inte att omröstningen skulle sluta oavgjort så att det blev en pojkbok och en flickbok som vann. Då hade vi misslyckats. Lyssna här:
Kung Steve
Men det blev inte så för en av pojkarna hade blivit påverkad av diskussionen och gav inte högsta poäng till boken som de andra pojkarna gillade mest.
Omröstningen
2011 efter minskade vi juryn med en person så att det blev fem barn istället för sex, ena året är det tre flickor och två pojkar och nästa år tvärtom. Så att den här situationen med oavgjort inte skulle kunna dyka upp igen. Från början har vi också varit väldigt noga med att det ska finns minst två barn med annan bakgrund än svensk med i juryn. Viktigt eftersom de flesta skolor i Sverige har elever med annan bakgrund och då ska de också känna igen sig i programmen och i samtalen.
Många frågar mig hur vi väljer ut de nominerade böckerna. Det sker i olika steg: Först arbetar Elisabet Niskakari, prisbelönt skolbibliotekarie på Möllevångsskolan i Malmö tillsammans med elever och kollegor och tar fram de svenska böcker för mellanåldern som kommer ut som nu hösten 2014 och våren 2015. Det brukar vara ca 30 titlar. Elisabet, hennes elever och kollegor läser böckerna och vaskar fram ca 16 titlar, som vi kallar långa listan. Den listan läser sen vår barnbokskritikergrupp som består av Elisabet Niskakari, barnboksbibliotekarien Salomon Hellman och barnbokskritikern Jessica Gottberg. Och ur dessa 16 titlar väljer de ut de fem nominerade böckerna. Detta görs i diskussion och hittills har gruppen aldrig behövt rösta. Men vi som gör programmen har inte rösträtt. I diskussionen måste barnbokskritikergruppen ta hänsyn till olika saker: Böckerna ska vara spännande, ha hög litterär kvalité. Ha teman som är roliga att diskutera. Det måste finnas ungefär lika många flickor och pojkar i huvudrollerna. Böckerna ska gärna ha lite olika genrer, rysare, saga, kärleksberättelse osv. Några av barnen i böckerna ska helst ha annan bakgrund en svensk. Men det är väldigt svårt att hitta, så det lyckas vi inte alltid med. Ungefär så tänker vi när det gäller de nominerade böckerna.
Jag har skrivit en bok Vad säger barnen? samtal och möten om mitt arbete med barn och samtal. Den kommer ut i vår på Atlas förlag. I samband med boken sökte jag upp två av jurymedlemmarna Johan Ilja och Svea Malmros i den allra första juryn, de som var med i Stevesamtalet, för att höra vad de kom ihåg och hur de tyckte att det var att vara med och prata böcker. Jag har inte den intervjun på band här idag, men jag har skrivit ut citat. Jag ber Johan berätta om sitt första minne av Barnens Romanpris! Då gick han i 5an, när jag intervjuade honom gick han i 8an.
Johan: Vi satt i studion. Jag fick en stressboll så att jag skulle sitta still. Jag fick inte prata för nära mikrofonen för då kunde jag spotta i den, sa teknikern. Sen kommer jag ihåg våra diskussioner, riktigt hårda. Eller hårda och hårda. Vi hade olika åsikter om själva böckerna så det blev sammandrabbningar. Alla ville att deras åsikt skulle vara rätt. Då blev det ganska spänt. Det var roligt. Det var annorlunda. Och så fort du kom igenom dörren idag så kände jag igen dig. Ditt ansikte glömmer man inte så snabbt.
Svea gick i 4an och var yngst i juryn när jag träffade henne gick hon i 7an. Hon kommer ihåg att hon var nervös och trodde att samtalet skulle likna en lektion:
Svea: Men det var det inte. Lärare ställer mer frågor så att man ska lära sig. Det här var frågor om vad vi tyckte om boken. En läsecirkel ska inte vara som ett läxförhör. Men det kanske var så ovant att få tänka fritt så att jag inte riktigt fattade. Det var mer som att prata med kompisar. Det gick lättare och då kunde man jämföra sina egna tankar med de andras. Man får andra perspektiv. Om man inte pratar med någon så är det svårare att föreställa sig boken. Man får hjälp att förstå.
Mer behöver väl knappast sägas. Jag tror jag vågar påstå att barnen i juryn tycker att det är kul och spännande att vara med. I april ska jag träffa juryn som var med i Malmö 2012, då gick de i 6an nu går de i 9an och ska omvandlas till en ungdomsjury och vi ska ha ett estradsamtal på Litteralund, en litteraturfestival kring barn och ungdomsböcker. När jag tog kontakt med dem igen var det ingen som tvekade, alla ville vara med och prata böcker igen.
Jag är otroligt glad för att jag fått det här fina priset för mitt arbete med Barnens Romanpris. Vårt litteraturprisprogram ger ringar på vattnet. I Karlstad förra året hade stadsbiblioteket ett eget Barnens Romanpris där sex 6or fick läsa samma böcker som vi läste i radioprogrammen och rösta fram sin vinnaren. Och sen bjöds den vinnande författare till Karlstad och alla barnen fick träffa Johan Rundberg som vann Barnens Romanpris i Karlstad med sin bok Kärlekspizzan.
För prispengarna ska jag återvända till Kina där jag tidigare har varit två gånger och gjort program. 1972 och 2002. Jag vill bl a ta reda på lite om vad kinesiska barn läser, hur läsintresset ser ut, sjunker läsförståelsen där också?
Jag är otroligt glad för att jag får arbeta med Barnens Romanpris och i höst ska jag få jobba med Manuel Cubas, radiomakare, barnintervjuare, dramatiker och regissör. Manuel blir ny programledare i höst.
Tack för att ni lyssnat!
Lämna ett svar