Tankar från Capri

Det är inte lika ”fint” att skriva barn- och ungdomslitteratur. Ungefär så uttryckte sig Mikael Niemi när han var gäst i TV-programmet Babel i början av september. Och visst är det så! Barn- och ungdomslitteraturen betraktas fortfarande som mindre värd att uppmärksamma, att diskutera, att samtala om. Det räcker att följa tidningarnas kultursidor och kulturprogrammen i radio och TV.

När jag skriver detta befinner jag mig på Capri, på Villa San Michele, en plats där författare, konstnärer, musiker m fl kan installera sig i en gästlägenhet och finna arbetsro. Här finns också ett bibliotek med både fack- och skönlitteratur. Gästande författare skänker ofta något verk och detta införlivas i samlingarna. Inte en enda synlig barnbok dock! Fast längst ner i något skrymsle lär det ha funnits några enstaka exemplar. Och detta trots att många barnboksförfattare, illustratörer, barnlitteraturvetare varit gäster här. Varför? För att här inte finns några barn? För att man tror att gästerna inte skulle uppskatta att få tillgång till den litteratur som klassas som barnlitteratur?

Den enda barnbok i sikte var en jag själv hade med för att översätta till svenska. När jag berättade om boken, läste lite ur den och visade bilderna för några övriga gäster, gav den upphov till ett intressant samtal om rädslor, sorg, ensamhet, lyckostunder och livets villkor. Minnen väcktes och vi, som inte kände varandra innan, hittade en öppning rakt in i det som är liv. Det kändes stort!

Så kan också barnlitteratur fungera, inte bara som en bro mellan barn från olika kulturer eller som en bro mellan barn och en vuxen, utan också som en bro mellan vuxna.

Ulla Forsén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *