Seminarium om Sacharovpriset och Iran

Under de senaste tjugo åren har Europaparlamentet erkänt och belönat personer och organisationer som arbetar för att främja tankefrihet,  mänskliga rättigheter och demokrati genom  att dela ut Sacharovpriset. Priset har blivit en symbol för alla som arbetar mot förtryck och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Tidigare pristagare är bla 1988 Nelson Mandela, 1992 Mödrarna på Plaza de Mayo och 2004 det vitryska journalistförbundet.  2012 års mottagare av Sacharovpriset är advokaten Nasrin Sotoudeh och filmaren Jafar Panhai, båda från Iran. Beslutet tilldela dem Sacharovpriset för tankefrihet är ”ett uttryck för solidaritet och beundran för en kvinna och en man som inte har låtit sig skrämmas och som har beslutat sig för att sätta sitt lands öde framför sitt eget” . (www.europarl.europa.eu/sakharov) . Nasrin Sotoudeh har arbetat som människorättsaktivist och företrätt iranska oppositionsaktivister men sitter i dag i fängelse. Jafar Panahi är en prisbelönt  filmregissör och manusförfattare. Han har dömts till sex års fängelse, förbjudits göra film under de kommande tjugo åren och han är förbjuden att lämna landet.

I början av januari i år såg jag annons i tidningen Metro där intresserade erbjöds möjligheten att delta i ett seminarium om Sacharovpriset och Iran.  Platsen för arrangemanget var Europahuset i Stockholm. År 2011 besökte Pia Cronholm och jag Tehran och vi har ett intresse och ett engagemang för Iran. Vi anmälde oss och tillsammans med över hundra personer hade vi förmånen att närvara vid seminariet. Christofer Fjellner (M, EPP), Negar Josephi (ordf för fängslade författares kommitté Svenska Pen) och Måns Molander (chef  för gruppen för  mänskliga rättigheter på UD) samtalade under moderator  Dilsa Demirbag Stens ledning. Samtalet kom i första hand att handla om sanktioner. Vad har sanktioner för betydelse? Vilka sanktioner? Hur påverkas civil befolkningen? När publiken bjöds in i samtalet var frågorna många … Svaren  kanske  inte lika många … Publiken bestod av ungefär lika delar män och kvinnor, men jag uppmärksammande att det nästan enbart var  kvinnorna i publiken  som ställde frågor. Jag funderar fortfarande varför det var så. Seminariet avslutades med att vi fick se Jafar Panahis film Det här är inte en film . Filmen spelades in när han satt i husarrest i Iran. Filmen smugglades ut ur Iran på ett  USBminne som gömts i en kaka  och visades  sedan  under filmfestivalen i Cannes 2011.  Filmen väckte många tankar. När filmare, författare, illustratör eller andra konstnärer fråntas möjligheten att uttrycka sig, att utöva sin profession och sitt skapande är det samma sak som att lägga munkavle på de uttryckssätt som är livsviktiga för en levande kultur.  Yttrandefriheten är central i en demokrati och det gäller alla sorters uttryck och skapande –  även  litteratur för barn och unga!

Ingrid Källström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *