Kategoriarkiv: Artikel

Från Göteborg till Palestina – 2020 års Gulliverpristagare Linda Holmer om att våga öppna dörren till det okända.

Det skulle ha blivit ett riktigt intressant årsmöte i mars 2020. Linda Holmer skulle komma direkt från flyget från Ramallah, efter att ha hållit workshops på Västbanken. Vi skulle lyssnat, ställt frågor, tittat på bilder och minglat. 
Ni vet vad som hände och allt blev inställt. 

När Linda Holmer tilldelades Gulliverpriset var det många som blev väldigt glada – det lyfte en del av barnboksvärlden som tidigare inte har blivit så uppmärksammad i samband med priset, den del där bilderböcker blir till. 

Bilderboksutbildningen initierades på Högskolan för Design och konsthantverk i Göteborg 2010 år av Gunnar Krantz och ansvarig lärare blev Linda Holmer. Hon kopplade in litteraturvetaren Ulla Rhedin och författaren Gro Dahle från Norge och utbildningen har sedan blivit en nyskapande modern bilderbokskurs. Här har man också förstått vikten av att som illustratör arbeta med text och att som skribent jobba med bild, i bilderboken förenas de bägge. Många är de redan etablerade illustratörer som efter kursen kunnat berätta om ett helt nytt sätt att se på sina kreativa projekt. 

Det var förresten inte bara Gulliverprisets jury som uppmärksammade HDK:s bilderbokskurs 2020, Linda Holmer fick också Svenska tecknares pris Kolla i kategorin Utbildning. 

Så här nästan ett år senare ringer jag Linda för att fråga mer om workshopen i Palestina som hon skulle ha berättat om på årsmötet. Linda var inbjuden av Tamer Institute, en palestinsk organisation som driver utbildnings- och läsfrämjandeprojekt för barn och ungdomar på Västbanken och i Gazaremsan. Institutet grundades 1989 och har sitt huvudkontor i Ramallah. Organisationen tilldelades 2009 det sjunde litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. 
Linda svarade gärna på mina frågor. 

– Jag blev inbjuden av Tamer Institute att hålla workshops i i creative writing för bilderbokskonstnärer, en kurs i kritik för akademiker samt workshops med barn. Det blev också distansundervisning på länk till Gaza. Innan jag åkte fick jag mycket hjälp av Elisabet Risberg på Internationella biblioteket, hon hjälpte mig att hitta och översätta arabiska bilderböcker och att göra andra förberedelser.

– Jag var så imponerad av Tamer Institute och hur de jobbar. De existerar i en verklighet där så mycket är politiskt men arbetar på ett grundläggande sätt, med fokus på att förändra möjligheterna för barn.

– När vi hör nyheter från Palestina så tänker vi kanske inte att de har möjlighet att fördjupa sig i barnbokskritik, men utbildningsmässigt är de på en mycket hög nivå, de har mycket stimulans från folk som kommer dit från hela världen. Jag vill väldigt gärna åka tillbaka, det fanns så mycket att lära sig.

Kurserna som Linda Holmer är ansvarig för är Högskolan för Design och konsthantverks fristående kurser inom bild och berättande; Bilderböcker för barn, Att bilderboksberätta, Bilderboken och omvärlden och Bild och berättande. Kurserna ges på distans.
Alla bilder: Haneen/Tamer Institute for Community Education

– Jag försökte göra intuitiva övningar med barnen på Västbanken, exempelvis ”Jag har tagit med en penna från Sverige, vad har den att berätta?”. Det är svårt att göra workshops med barn, de är så känsliga för vad som förväntas av dem. Det blir lätt det som de tror att de ska göra, eller det som de brukar göra. 
När vi nästan var klara så lossnade det lite. Det är som att man når varandra i ett mellanrum, när det nästan är slut, när det inte längre är ”lektion”. 
Så är det när man arbetar med vuxna också – man kan inte tro att man kan vara kreativ utan att öva på det. Vi är ofta så duktiga och strukturerade och professionella; vad vill man berätta, till vem, hur ser målgruppen ut?
Men ska man komma åt sin kreativitet så får man vara uppmärksam på vilka frågor man ställer. Man får ta en stund varje dag och försöka frigöra sig och använda hörseln och kroppen och alla sinnen, då kanske man kan upptäcka vad det är man vill berätta. Gör man det så får man också ett svar, en stor belöning. 
– Som pedagog drivs jag av att skapa förutsättningar så att studenterna inte kan undvika att öppna för det okända. För det osäkra, ofärdiga, motsägelsefulla och mångtydiga. Och ge plats åt det sublima, det personliga, subjektiva och för konflikter och bökigheter.

Vi lyssnar på berättelser i Palestina. Historier finns överallt och är bara att fånga. En anekdot från någon blandas med ett minne från en annan. Och så lägger vi på det vi kommer på från citronen i trädgården (den skruttiga har mest att säga) plus fågeln och böneutropet. Sen blir allt till bilderboksberättelse bara för att det är det vi håller på med. Fast det med fågeln får bli nästa bok. Allt måste inte få plats på direkten.
Också en penna har något att säga. Vi blundar och tar reda på vilket humör just denna är på idag. Då är det viktigt att inte tjuvkika, för några pennor är både blyga och ibland tror de heller inte att vi lyssnar.
Det går också att fråga vilket humör kroppen är på. Hur det känns just under bröstkorgen, eller om det är någon annanstans inuti det finns en röst. Har den i så fall en färg? Eller går det att röra handen och pennan på det sättet det känns i kroppen på pricken där?

Så fick vi i alla fall svar på några av de frågor vi kunde ha ställt till Linda på årsmötet. Minglet får vi ta ett annat år.  

/Helena Bergendahl, medlem av styrelsen i IBBY Sverig

Artikeln har tidigare varit publicerad i Opsis barnkultur

Årets peter Pan-pris, Bené den snabbaste hönan

Den svenska utgåvan gavs ut av Karavan förlag 2019 i översättning av Björn Eklund

För Bené är fotboll allt. Varje ledig stund tillbringar han med en boll. Hittar han ingen kompis att spela med så spelar han själv, eller med aporna. Men för Bené är fotboll inte bara en lek.

Årets Peter Pan-pristagarbok, Bené – snabbare än den snabbaste hönan, av Eymard Toledo, handlar om en pojke och hans familj i en liten by i Brasilien. Fotboll går som en röd tråd genom berättelsen. Men det handlar också om livet i byn, med kompisar, omkringspringande hönor och silkesapor som ibland snor bollen från Bené. 
Vi får också möta mamma som lagar den godaste feijoadan, Benés älsklingsrätt, och pappa som han får fiska med på söndagarna. Dessutom har familjen ett jobb som de hjälps åt med, att tillverka fotbollar. 

Skollov hos farmor

Författaren och illustratören Eymard Toledo är född och uppvuxen i Brasilien men bor sedan ett tjugotal år i Tyskland. Barndomens sommarlov tillbringade hon hos sin farmor i Ubá. Då en by i en grönskande region i sydöstra Brasilien, numera en stad. 
Det var när Eymard Toledos två söner var små som hon började berätta för dem om sitt hemland, för att de skulle få ta del av den kultur hon själv hade växt upp i. 

Via mejl berättar hon:
”Berättelsen om Bené kom jag på när jag skulle försöka jämföra hur barnen i Ubá levde jämfört med hur våra barn levde här i Tyskland. Varje sommar när vi var på semester i Ubá spelade våra barn fotboll med barnen på gatan. Barnen i Ubá sprang ofta barfota eller hade flipflops, ändå spelade de fotboll så bra. Det var härligt att alla kunde vara med och spela och att inte skorna var det viktigaste.”

Vardagssysslor

Byn, och livet där, är bokens grund. Vardagssysslor ska utföras, däribland jobbet med att tillverka fotbollar. Benés uppgift är att sy ihop bollarna. Han syr fyra eller fem om dagen och konstaterar stolt att sömmarna blir så släta att man inte kan känna dem med fingrarna. 

Men hans jobb är också att provspela bollarna. Det gör han gärna för han älskar att spela fotboll. Och han är snabb! Så snabb att han kan jaga ifatt och fånga en höna om det skulle behövas till middagen. 

Eymard Toledo hävdar att hon bara kan skriva om verkliga saker.
”Berättelsen om Bené är på riktigt. Inte just pojken Bené, men jag kände en familj i Ubá som tillverkade fotbollar. Som barn var jag imponerad av att barnen i den här familjen jobbade istället för att gå i skolan. Jag var till och med lite avundsjuk på att de kunde tjäna egna pengar, tills jag förstod att pengarna behövdes för familjens uppehälle.”

Sommarlov i Ubá

Texten är rakt och enkelt berättad. Men på ett par ställen är portugisiska ord insprängda. Orden ger både en extra färg åt språket och fungerar som bonusmaterial. Längst bak i boken förklaras de och där får man till exempel reda på vad maträtten feijoada innehåller. 

Bildkonstnär

Men texten är inte allt. Eymard Toledo säger själv att hon i första hand är bildkonstnär och det är bilderna som ger liv åt berättelsen. De är gjorda i collageteknik och gestaltar miljöer och karaktärer på ett mycket uttrycksfullt sätt. Med några få pennstreck läggs detaljer och ansiktsuttryck till som skapar dynamik. 

Eymard Toledo börjar alltid med bakgrunden. 
”Med himmel och mark om det ska bli ett landskap. Väggar och golv om scenen ska utspela sig inomhus. När jag har limmat fast bakgrunden på en bit kartong, bygger jag på med större saker som träd eller möbler, sedan mindre föremål innan jag lägger till människorna. De är som klippdockor som man kan röra armarna och benen på.”
Hon provar sig fram och placerar ut figurerna på olika ställen i bilden, testar om de ska sitta eller stå. När hon har bestämt sig klistrar hon fast dem och till sist gör hon deras kläder. 
”Kläderna adderar rörelse till pappersfigurerna. Genom att skrynkla, släta ut eller vika pappret skapar jag olika effekter så att människorna ser mer levande ut, nästan tredimensionella, och inte så platta.”

Inlagebild ur boken

Eymard Toledo sparar papper som annars skulle kastas och använder det till sina collage. Det kan vara presentpapper, brödpåsar, chokladpapper och ibland en bit av en tidning eller ett gammalt foto. 
”Jag älskar verkligen papper”, säger hon. 

Och för läsaren är det roligt att upptäcka att golvplankorna i ett rum består av bitar av bruna papperspåsar för frukt, eller att bananerna i träden är just sådana klistermärken som brukar sitter på bananer.

Visade bara bilderna

Under fem år försökte Eymard Toledo att hitta ett tyskt förlag till sina böcker. Många förläggare tyckte att böckerna var bra men att de tyvärr inte passade in i deras utgivning. Så hon gav nästan upp. 
Men inför fotbolls-VM i Brasilien 2014 letade många förläggare efter brasilianska författare och Eymard Toledo fick kontakt med Baobab Books, ett schweiziskt förlag som blev intresserade av hennes bilder. För det var bara bilderna hon visade. Hon tyckte inte själv att hon kunde skriva. 
Förläggaren på Baobab såg dock att det fanns en berättelse i bilderna med Bené och uppmuntrade henne att skriva själv. Hon tog mod till sig, skrev texten och boken blev antagen! 

”Jag blev så glad”, säger hon. ”Baobab har gjort att mina berättelser har kunnat nå ut lite mer i världen.”

I början, när boken nyligen hade kommit ut, tyckte en del vuxna att den innehöll för lite spänning.
 ”Det stör mig inte. För mig är det viktigare att berätta om en vanlig pojkes liv än att skriva en äventyrsbok. Och barnen på mina uppläsningar har alltid varit entusiastiska.” 

Boken har förutom i de tyskspråkiga länderna kommit ut i Chile och Sverige. Men hittills har inget brasilianskt förlag visat intresse. 
”Kanske för att den handlar om en familj som är så fattig att barnen måste hjälpa till att tjäna pengar i stället för att gå i skolan. Sådana familjer existerar fortfarande men vissa vill inte tro det. Däremot är det många fler barn som går i skolan nu än tidigare.”

Eftersom prisutdelningen som skulle ha ägt rum på bokmässan i Göteborg i september blev inställd så har priset inte delats ut än. Men förhoppningsvis kommer Eymard Toledo till litteraturveckan i Stockholm i vecka 46, och då blir det både prisutdelning och workshop med barn!

Anna Bogaeus, medlem av styrelsen i IBBY Sverige

Artikeln har tidigare varit publicerad i Opsis Barnkultur

___________________________

Peter Pan-priset delas ut till en översatt bok som breddar och berikar den svenska barn- och ungdomsboksvärlden.
Priset instiftades år 2000 av IBBY Sverige och Bokmässan. Det ska gå till en översatt barn- eller ungdomsbok som har särskilda litterära kvaliteter och uppfyller ett eller flera av följande kriterier:

1. Den visar ett nytt eller i Sverige mindre känt författarskap.

2. Den kommer från ett land, språk eller en kultur som är mindre vanligt förekommande i den svenska utgivningen.

3. Den har ett innehåll som fokuserar på barn eller ungdomar i andra länder eller kulturer.


Eymard Toledo har ofta workshops där barn får experimentera och jobba med papperscollage

Foto: Sarah Wildeisen

Jella Lepman

Jella Lepman, ur IBBY Internationals arkiv

Artikeln har tidigare varit publicerad i Opsis Barnkultur

I dag lever miljontals barn på flykt under olidliga förhållanden. Nationalismen och rasismen växer sig starka. Hur kan vi som är engagerade i barnlitteratur och barnkultur tänka kring dessa utmaningar? Kanske kan vi kasta en blick bakåt i tiden och låta oss inspireras av Jella Lepman! 

Är inte namnet bekant? Det borde det vara. I ett Tyskland sönderslaget av andra världskriget var Jella Lepman upphovskvinnan till Internationale Jugendbibliothek (IJB) som öppnade redan 1949 i München och till IBBY som bildades 1952. 

IJB blev snabbt, och är fortfarande, en förebild för många barn- och ungdomsbibliotek runtom i världen och IBBY finns idag i fler än 70 länder. Under namnet ”Children in Crisis” stöder IBBY otaliga projekt runt om i världen som ger barn tillgång till böcker. Biblioteken i Gaza och på Lampedusa är bara några exempel. 

Läsestuga för arbetarbarn

Jella Lepman föddes i en tysk-judisk familj i Stuttgart år 1891. Fadern var fabrikör och hans politiskt liberala övertygelse formade i mycket Jellas egen syn på världen. Efter avslutad skolgång startade hon redan som 17-åring en läsestuga för barnen till arbetarna på en lokal fabrik. 

Jella Lepman gifte sig tidigt med en tysk-amerikansk man som dog i början av 20-talet. Som änka med två små barn försörjde hon sig under 20- och 30-talet som journalist och gav också ut några barnböcker. 1936 flydde hon Tyskland för att under kriget verka i London, där hon bland annat arbetade som journalist för BBC.

När kriget tog slut 1945 övertalades Jella Lepman av den amerikanska ockupationsmakten att flytta tillbaka till Tyskland med ett alldeles speciellt uppdrag. Amerikanerna ville ”återuppfostra” den tyska allmänheten och Lepman anlitades för att ge råd om hur man skulle kunna påverka kvinnor och barn att överge sina nazistiska föreställningar. Hon fick majors rang och stor handlings- och rörelsefrihet under USA:s beskydd, då arbetet utfördes i den amerikanska sektorn. 

Ett sönderbombat Berlin 1945 Foto: A. Wilkes, Imperial War Museum

Outtröttlig energi

Villkoren för Tysklands barn var fruktansvärda efter kriget, fullt jämförbara med situationen i dagens Syrien. Bristen på mat, bostäder och skolor var stor. Många barn saknade föräldrar och hade tvingats överge sin hemort. 

Jella Lepman ville ge de tyska barnen hopp, framtidstro och en demokratisk grundsyn och tänkte att barnlitteratur och -kultur här kunde spela en viktig roll. Men en förutsättning var förstås att barnen fick ta del av böcker som inte var förgiftade av nazistisk ideologi. 

Med outtröttlig energi, ett övertygande sätt och med goda kontakter både hos den amerikanska ockupationsmakten och hos tyska vänner och författare lyckades hon redan 1946 organisera en stor internationell bokutställning i München, där barnen fick bläddra och läsa i böckerna. Utställningen turnerade sedan till flera städer i Tyskland. 

Jella Lepman hade inför utställningen skrivit brev till förläggare och institutioner i tjugo länder och bett om barnböcker med tonvikt på bilderböcker. Hon mötte stort gensvar och böckerna hon fick blev sedan grundbeståndet för barn- och ungdomsbiblioteket i München.

Öppna hyllor

Vid ett besök i USA hade Jella Lepman mött representanter för American Library Association och inspirerats av de amerikanska bibliotekens barnverksamhet.När biblioteket i München öppnade (med finansiellt stöd från Rockefeller Foundation och aktivt stöd från bland annat Eleonor Roosevelt) introducerade hon det amerikanska arbetssättet. Här skulle finnas öppna hyllor, sagostunder, boksamtal och barnkulturverksamhet på hemmaplan. Detta mötte bitvis mycket motstånd hos den tyska bibliotekariekåren, men Lepman lyckades genomdriva sina idéer. 

Jella Lepman trodde starkt på barns och ungdomars öppna sinne och skaparkraft, något som återspeglades i bibliotekets verksamhet. Här fördes samtal om framtid och fred. Här genomfördes skapande verksamhet som barn och unga själva var med om att initiera. 

Idag är det både ett aktivt bibliotek för barn och ungdom i München med omnejd och ett viktigt internationellt forskningscenter för barn- och ungdomslitteratur.  

Internationell förståelse

1951 bjöd Lepman in till en internationell konferens ”International Understanding Through Children’s Books”. Ett 60-tal deltagare från barnboksvärlden förväntades, men 250 kom! Det var författare, förläggare, pedagoger, bibliotekarier från 26 länder som alla ville bidra till att barnböcker kunde spridas mellan språk och kulturer. 
På Namn och Nytt-sidan i DN den 30 november 1951 berättar förlagsmannen Hans Rabén om nämnda konferens. 

”Med de goda barnböckernas hjälp försöker man omskola den tyska ungdomen”, säger han. 

Han är positiv till initiativet som tagits av ”energiknippet” Jella Lepman och hoppas att man under mottot internationell förståelse genom barnböckerna ska kunna sprida ”oundgängliga böcker” till världens barn. 
Under konferensen bildades en kommitté och 1952 grundades International Board on Books for Young People, IBBY, då kallat Internationella Ungdomsboksrådet, av bland annat Astrid Lindgren.

Det Jella Lepman uträttade för barn med barnlitteratur och barnkultur är och förblir enastående och uppfordrande! Hennes arbete och anda kan sammanfattas i det motto som även IBBY arbetar enligt: Ge dem böcker ge dem vingar

Okänd fotograf, ur Rabén & Sjögrens arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria. Bilden är beskuren.

IBBYs tidiga år i Sverige

1956 ordnades IBBYs fjärde internationella konferens i Stockholm. En viktig punkt på programmet var utdelandet av HC Andersenpriset. Bland de fem jurymedlemmarna fanns Elsa Olenius. 
Astrid Lindgren hade varit en av kandidaterna till priset, för ”Mio min Mio”, men några i juryn tyckte att den var för grym och inte tillräckligt i HC Andersens anda. I stället valdes Eleonor Farjeons ”Det lilla bokrummet”. 
I samband med konferensen ordnades en internationell sagostund där Astrid Lindgren och Torbjörn Egner framträdde tillsammans med Philippa Pearce och Liza Tetzner. Till ny president för organisationen valdes förläggaren Hans Rabén. 
Konferensen 1956 och valet av Hans Rabén till president tyder på att IBBY i Sverige startat sitt arbete redan tidigt på 50-talet, men vi har inte kunnat hitta några dokument från den perioden. Kanhända har någon av Opsis läsare kunskap om hur detta gick till. 

/Ulla Hjorton, tidigare ordförande i IBBY Sverige

Källor:
Lepman, Jella; A bridge of children’s books

Artiklar i Bookbird: 2002 julinumret av Eva-Maria Metcalf,  2010 januari- och julinummer av Liz Page, samt i nr 4 2017 av Valerie Coghlan

DN:s Namn och Nytt sida 1951-11-30, 1956-09-12, 1956-09-15 samt 1956-09-16

I hennes egen lättlästa bok A Bridge of Children´s Books kan vi läsa om hur hon under den amerikanska ockupationsmaktens beskydd och med stark motivation byggde upp IJB och hur hon startade IBBY, verksamheter som än idag kämpar för barns rätt till läsning och kultur också i krig och kris. 

Vem tar ansvar för Internationella Biblioteket?

Internationella biblioteket (IB) i Stockholm är inte bara ett kommunalt folkbibliotek, utan det har även ett nationellt uppdrag från regeringen, genom Kungliga biblioteket, att stödja alla landets folkbibliotek med rådgivning om och tillgång till mångspråkig litteratur och media. Denna funktion hotas nu av Stockholms stads nedskärningsbeslut som bland annat innebär en flytt och splittring av IB:s personal.

Stockholms stads beslut innebär att IB:s bokbestånd delas upp på två enheter och de språkkunniga bibliotekarierna sprids över olika bibliotek i Stockholm. Personalens fortsatta arbete med bokbeståndet är dessutom ovisst och det kommer att saknas en samordnande chef för verksamheten.

Redan idag beskriver Kungliga biblioteket det nationella stödet till mångspråkig litteratur i hela landet som otillräckligt. Bibliotekarier på IB vittnar om att nedskärningarna riskerar att förvärra situationen. Arbetet med den mångspråkiga samlingen böcker blir nästintill omöjlig att upprätthålla och samordna, vilket kan få allvarliga konsekvenser för hur väl IB fungerar som nationellt kompetenscentrum för mångspråkig litteratur.

IB:s nationella uppdrag verkar ha fallit mellan stolarna när det blågröna styret i Stockholms fattade beslut om IB. Viljan att genomföra snabba besparingar har gjort att IB:s roll att förse hela landet med mångspråkig litteratur och kompetens har förbisetts. Nedskärningarna på IB rubbar själva grunden för utvecklingen av mångspråksarbetet på landets alla bibliotek.

På lokal nivå är förvirringen stor vad gäller IB:s nationella uppdrag och dess framtida utformning, och de inblandade parterna skyller på varandra. Stockholms stad hänvisar till Kungliga biblioteket som garant för att det nationella uppdraget inte hotas samtidigt som Kungliga biblioteket menar att Stockholms stad försäkrat att den nationella funktionen inte påverkas av flytten. Ingen av dem har genomfört en ordentlig analys av konsekvenserna för det nationella uppdraget. Vem tar egentligen ansvar?

Det yttersta ansvaret för det nationella uppdraget ligger hos regeringen, där frågan verkar ha hamnat i periferin. IB får sitt nationella uppdrag från Kungliga biblioteket under Utbildningsdepartementet, där Matilda Ernkrans är ansvarig minister. Samtidigt finns huvudansvaret för biblioteksfrågor hos kulturminister Amanda Lind som nyligen har fått ett förslag till ny nationell biblioteksstrategi på sitt bord. I den nationella biblioteksstrategin föreslås att mångspråkig biblioteksverksamhet ska få ett ökat anslag med 20 miljoner kronor per år. Därför är det ännu mer uppseendeväckande att Stockholm stad vill skära ner på mångspråkig biblioteksverksamhet genom att splittra bokbestånd och personal. 

Frågan om tillgång till mångspråkig litteratur för hela landet är alltför viktig för att falla mellan stolarna. Därför ställer vi ansvariga politiker följande frågor:

Kan Jonas Naddebo, kulturborgarråd (C) i Stockholm, garantera att det nationella uppdraget inte påverkas negativt av flytten och splittringen av personal? Har Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning (S), försäkrat att IB:s nationella uppdrag kommer att kunna uppfyllas efter nedskärningarna?
Hur ser Amanda Lind, kulturminister (MP), på att beslutet om nedskärningar på IB går stick i stäv med hennes egen utrednings förslag om att stärka mångspråkiga bibliotek?
Regeringen behöver koppla grepp om frågan om mångspråkig litteratur i Sverige. Det måste vara tydligt vem som tar ansvar. Nedskärningarnas effekter på det nationella uppdraget måste utredas och förslagen i den nationella biblioteksstrategin behöver beaktas. Den statliga medfinansieringen till Internationella biblioteket bör öka. Än finns det tid att göra om och göra rätt.

Johanna Salmi, Rädda Internationella biblioteket

Carl Lindén, Rädda Internationella biblioteket

Grethe Rottböll,
ordförande Sveriges Författarförbund

Pia Gradvall,
ordförande Dramatikerförbundet 

Åsa Lind
författare och ledamot i Svenska Barnboksakademin

Margaretha Ullström,
ordförande International Board on Books for Young People Sverige

Böcker är en outtömlig källa till frihet!

MindrebildurTOM

Bilden är från Boken om Tom som finns på svenska i översättning av Helena Vermcrantz, Förlaget Hjulet

Ett möte med den brasilianske illustratören och författaren Andre Neves. Artikeln har varit publicerad i Opsis Barnkultur. 

Det är i slutet av årets internationella barnboksvecka och det har varit en intensiv vecka. Vi träffas i hotellobbyn, tolken är lite försenad.  André talar knackig engelska så vi konverserar med enstaka ord. Jag tar fram boken Tom som är den enda som finns utgiven på svenska (Förlaget Hjulet, i översättning av Helena Vermcrantz) Vi är bägge illustratörer, vi tittar på bilderna och pekar och jag frågar -Teknik? André svarar: -Akryl! Collage! Ingen dator! Han visar med händerna att originalen är stora, säkert 30% större än i tryck.

Sen kommer tolken och vi kan förstå varann lättare. Vi pratar om barnboksmässan i Bologna. André som är utbildad i bland annat Italien är där varje år. Han illustrerade sin första bok -95 men det var inte förrän 2001 som han började skriva själv, och nu har han illustrerat runt 80 titlar och räknas till en av Brasiliens mer välkända bilderboksmakare. Nuförtiden tackar han nej till att illustrera andras manus, han vill koncentrera sig på sina egna. -Det är också lättare att bli utgiven då, säger André, förlagen föredrar en enda upphovsman.

Tom kom ut i Brasilien 2012. Det är en filosofisk bok om en pojke som kanske har autistiska drag, eller bara helt enkelt väldigt inne i sin egen värld, och hur omvärlden försöker nå honom. Jag associerar till Gro Dahle och Svein Nyhus bok Snäll – Det kan vara det symboliska och tekniskt skickliga sättet att arbeta med bilder, eller att det är en berättelse som berör existentiella och psykologiska problem. Det är kontrastrikt men samtidigt lätt och luftigt. Ljusa målade pastellfärger och mörka grå träd i collageteknik placerar Tom i en drömsk odefinierad miljö utan djup där man inte riktigt vet vad som är på riktigt. Fortsätt läsa Böcker är en outtömlig källa till frihet!