Från Göteborg till Palestina – 2020 års Gulliverpristagare Linda Holmer om att våga öppna dörren till det okända.

Det skulle ha blivit ett riktigt intressant årsmöte i mars 2020. Linda Holmer skulle komma direkt från flyget från Ramallah, efter att ha hållit workshops på Västbanken. Vi skulle lyssnat, ställt frågor, tittat på bilder och minglat. 
Ni vet vad som hände och allt blev inställt. 

När Linda Holmer tilldelades Gulliverpriset var det många som blev väldigt glada – det lyfte en del av barnboksvärlden som tidigare inte har blivit så uppmärksammad i samband med priset, den del där bilderböcker blir till. 

Bilderboksutbildningen initierades på Högskolan för Design och konsthantverk i Göteborg 2010 år av Gunnar Krantz och ansvarig lärare blev Linda Holmer. Hon kopplade in litteraturvetaren Ulla Rhedin och författaren Gro Dahle från Norge och utbildningen har sedan blivit en nyskapande modern bilderbokskurs. Här har man också förstått vikten av att som illustratör arbeta med text och att som skribent jobba med bild, i bilderboken förenas de bägge. Många är de redan etablerade illustratörer som efter kursen kunnat berätta om ett helt nytt sätt att se på sina kreativa projekt. 

Det var förresten inte bara Gulliverprisets jury som uppmärksammade HDK:s bilderbokskurs 2020, Linda Holmer fick också Svenska tecknares pris Kolla i kategorin Utbildning. 

Så här nästan ett år senare ringer jag Linda för att fråga mer om workshopen i Palestina som hon skulle ha berättat om på årsmötet. Linda var inbjuden av Tamer Institute, en palestinsk organisation som driver utbildnings- och läsfrämjandeprojekt för barn och ungdomar på Västbanken och i Gazaremsan. Institutet grundades 1989 och har sitt huvudkontor i Ramallah. Organisationen tilldelades 2009 det sjunde litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. 
Linda svarade gärna på mina frågor. 

– Jag blev inbjuden av Tamer Institute att hålla workshops i i creative writing för bilderbokskonstnärer, en kurs i kritik för akademiker samt workshops med barn. Det blev också distansundervisning på länk till Gaza. Innan jag åkte fick jag mycket hjälp av Elisabet Risberg på Internationella biblioteket, hon hjälpte mig att hitta och översätta arabiska bilderböcker och att göra andra förberedelser.

– Jag var så imponerad av Tamer Institute och hur de jobbar. De existerar i en verklighet där så mycket är politiskt men arbetar på ett grundläggande sätt, med fokus på att förändra möjligheterna för barn.

– När vi hör nyheter från Palestina så tänker vi kanske inte att de har möjlighet att fördjupa sig i barnbokskritik, men utbildningsmässigt är de på en mycket hög nivå, de har mycket stimulans från folk som kommer dit från hela världen. Jag vill väldigt gärna åka tillbaka, det fanns så mycket att lära sig.

Kurserna som Linda Holmer är ansvarig för är Högskolan för Design och konsthantverks fristående kurser inom bild och berättande; Bilderböcker för barn, Att bilderboksberätta, Bilderboken och omvärlden och Bild och berättande. Kurserna ges på distans.
Alla bilder: Haneen/Tamer Institute for Community Education

– Jag försökte göra intuitiva övningar med barnen på Västbanken, exempelvis ”Jag har tagit med en penna från Sverige, vad har den att berätta?”. Det är svårt att göra workshops med barn, de är så känsliga för vad som förväntas av dem. Det blir lätt det som de tror att de ska göra, eller det som de brukar göra. 
När vi nästan var klara så lossnade det lite. Det är som att man når varandra i ett mellanrum, när det nästan är slut, när det inte längre är ”lektion”. 
Så är det när man arbetar med vuxna också – man kan inte tro att man kan vara kreativ utan att öva på det. Vi är ofta så duktiga och strukturerade och professionella; vad vill man berätta, till vem, hur ser målgruppen ut?
Men ska man komma åt sin kreativitet så får man vara uppmärksam på vilka frågor man ställer. Man får ta en stund varje dag och försöka frigöra sig och använda hörseln och kroppen och alla sinnen, då kanske man kan upptäcka vad det är man vill berätta. Gör man det så får man också ett svar, en stor belöning. 
– Som pedagog drivs jag av att skapa förutsättningar så att studenterna inte kan undvika att öppna för det okända. För det osäkra, ofärdiga, motsägelsefulla och mångtydiga. Och ge plats åt det sublima, det personliga, subjektiva och för konflikter och bökigheter.

Vi lyssnar på berättelser i Palestina. Historier finns överallt och är bara att fånga. En anekdot från någon blandas med ett minne från en annan. Och så lägger vi på det vi kommer på från citronen i trädgården (den skruttiga har mest att säga) plus fågeln och böneutropet. Sen blir allt till bilderboksberättelse bara för att det är det vi håller på med. Fast det med fågeln får bli nästa bok. Allt måste inte få plats på direkten.
Också en penna har något att säga. Vi blundar och tar reda på vilket humör just denna är på idag. Då är det viktigt att inte tjuvkika, för några pennor är både blyga och ibland tror de heller inte att vi lyssnar.
Det går också att fråga vilket humör kroppen är på. Hur det känns just under bröstkorgen, eller om det är någon annanstans inuti det finns en röst. Har den i så fall en färg? Eller går det att röra handen och pennan på det sättet det känns i kroppen på pricken där?

Så fick vi i alla fall svar på några av de frågor vi kunde ha ställt till Linda på årsmötet. Minglet får vi ta ett annat år.  

/Helena Bergendahl, medlem av styrelsen i IBBY Sverig

Artikeln har tidigare varit publicerad i Opsis barnkultur

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *