Siobhan Dowd

Artikel

Fotograf  Geoff Morgan

Bara två böcker hann ges ut innan författaren Siobhan Dowd avled i bröstcancer 2007. Båda flerfaldigt prisbelönade. Men arvet hon lämnade efter sig var mycket större än så – inte bara i form av manus som kunde ges ut postumt. 

”Åh, hon var underbar!” utropar översättaren Maria Ekman som kände Siobhan Dowd personligen när jag ber henne berätta hur författaren var. ”Hon var intelligent, lyhörd och väldigt skärpt. Och så hade hon en vacker sångröst.” 

Maria Ekman lärde känna Siobhan Dowd när båda arbetade för PEN.

”Siobhan kunde leda komplicerade projekt kring fängslade författare och få många viljor att enas kring ett tillvägagångssätt.”

De träffades i mitten av 1980-talet, långt innan Siobhan Dowd debuterade som författare. Den banan inleddes när hon blev tillfrågad om hon visste någon som kunde skriva om rasism för en antologi. Då skrev hon själv en novell, Paveen och buffertjejen, om en ung traveller (irländsk resande). Antologin kom ut 2004 och nu tog sig Siobhan Dowd tid att skriva på allvar, något som aldrig riktigt hunnits med tidigare. 

Den egna debuten, och genombrottet, kom med ungdomsromanen Ett hastigt rent rop år 2006. Huvudpersonen, 15-åriga Shell, lever ett liv i misär på den irländska landsbygden i början av 1980-talet. Men det hade lika gärna kunnat vara hundra år tidigare. Shell blir till exempel med barn utan att riktigt förstå hur det har gått till. 

Det här är Siobhan Dowds svenska översättare, Helena Ridelbergs, favorit bland böckerna. Även om hon vid första läsningen hade svårt att frigöra sig från känslan att den utspelade sig under någon landsomfattande svält på 1800-talet med repressiv kyrka och stark samhällelig kontroll.

”Jag såg ju bilar och årtal”, berättar Helena Ridelberg i ett mejl, ”men det gick inte in och jag blev fullständigt sänkt av den mörka berättelsen och sisyfosarbetet på stenåkern och tänkte att den här kommer ingen att orka läsa, trots att den är så fruktansvärt bra.”

Det irländska inslaget är återkommande i Siobhan Dowds böcker. Hon föddes visserligen i London 1960, men föräldrarna var från Irland och det var där hon tillbringade barndomssomrarna. I några av hennes böcker, som Ett hastigt rent rop och Barnet i mossen, känns också den irländska berättartraditionen tydligt, med livfull humor mitt i en karg och oförlåtande värld. 

Den andra boken som gavs ut medan Siobhan Dowd var i livet, London Eye-mysteriet, utspelar sig dock i London och är en mer lättviktig pusseldeckare. Värd att läsa huvudsakligen för att Ted, den autistiske unge detektiven, är så inkännande beskriven – något som utmärker Siobhan Dowds böcker.

”De är starkt och tydligt solidariska med dem hon berättar om”, skriver Helena Ridelberg. ”Hon står verkligen på romanfigurernas sida.” 

Men katastrofen hade redan drabbat Siobhan Dowd. Hon diagnosticerades med bröstcancer 2004 och det stod ganska tidigt klart att prognosen inte såg bra ut.  

När hon gick bort 2007 hade hon lämnat ytterligare två manus för utgivning efter ett intensivt arbete in i det sista. Ett av de manusen blev Barnet i mossen. 

Här möter vi Fergus som hittar liket efter ett barn när han gräver efter torv. Det är återigen tidigt 1980-tal, men nu i Nordirland, mitt under de värsta konflikterna mellan protestanter och katoliker. Fergus bror sitter fängslad som IRA-aktivist och inleder en hungerstrejk som hotar att leda till döden. Samtidigt tycker sig Fergus på ett drömlikt sätt få kontakt med Mel, den döda flickan i mossen, som offrats nästan tvåtusen år tidigare. 

Författaren Meg Rosoff, som kände Siobhan Dowd väl, sa i ett uttalande till The Independent efter vännens död: 

”För mig är det tydligt att det är en bok skriven av en döende kvinna.” 

Meg Rosoff påpekar att ju längre in i berättelsen vi kommer, desto mer handlar den om de stora frågorna, om liv och död och ett förtvivlat hopp om att slippa undan i sista sekunden. Men så skulle det inte bli för Siobhan Dowd.  

”Vissa författare skriver den bok de alltid har haft inom sig och sedan är de klara. Men jag vet att Siobhan hade ett outsinligt förråd av idéer i sig. Det är omöjligt att inte känna sig lurad av hennes död.”

Under de sista veckorna av sitt liv startade Siobhan Dowd en stiftelse, Siobhan Dowd Trust, som ska arbeta läsfrämjande och sprida böcker till barn i socialt eftersatta områden – och inte minst till travellers och romer. Hon donerade alla framtida intäkter för böckerna till stiftelsen. 

Det svenska förlag som gett ut Siobhan Dowds böcker är Atrium. Men utgivningen började först 2015 med Jag är Solace, en av de postumt utgivna titlarna. 

”Vi började faktiskt läsa henne efter att en av våra andra författare, Jenny Valentine, tipsat om henne i ett Youtube-klipp”, berättar Jenny Berggren på Atrium i ett mejl. ”När vi hörde av oss till agenten som sköter rättigheterna 2013 så fick vi veta att det varit andra förlag intresserade, men att inget svenskt kontrakt hade blivit av.”

I och med Offret till Dond som kom ut i januari 2021 fullbordades utgivningen på svenska. Det är ännu en novell som nu givits ut som egen bok. Den har drag av keltisk folksaga och vi känner igen temat med människooffer från Barnet i mossen.

När jag läste Ett hastigt rent rop 2019 slog den nästan undan benen på mig, så drabbande var den. De senaste veckorna har jag läst också de andra titlarna och allra sist läste jag den som kom ut först på svenska, Jag är Solace. 

Det finns något mycket sorgligt med att ha läst allt av en avliden författare. Man vet ju att det är sista gången man läser en text av honom eller henne för första gången. Så jag tvekade att läsa de avslutande sidorna i berättelsen om Holly (eller Solace, hennes självvalda alter ego) som rymmer från ett fosterhem för att återförenas med mamma på Irland. Då ska allt bli bra igen. Men under resans gång tvingas Holly inse att det egna minnet har ljugit för henne och vi följer henne ner i det djupaste mörker innan allt kan vändas till ett visst hopp om framtiden. 

För så är det i Siobhan Dowds böcker. Folk kan ha det eländigt, men författaren tar dem i handen och följer dem en bit på vägen. Alltid lojal med sina huvudpersoner. Trots att de kan vara stökiga och ibland svåra att älska. Tills man lärt känna dem. 

Eller som Dowds översättare Helena Ridelberg skrev till mig om böckerna:

”De har något väldigt uppriktigt och icke-spekulativt över sig som jag verkligen gillar. Ingen slängig jargong för att visa hur cool författaren är, utan starka berättelser om riktiga människor på ett levande språk.”

”Skriv vackert om Siobhan nu!” var Maria Ekmans uppfodrande slutord till mig i telefon. 

Jag hoppas att jag har gjort det.  

/Mats Wänblad, medlem av styrelsen i IBBY Sverige

Artikeln har tidigare publicerats i Opsis barnkultur

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *